Att tappa kontrollen
Det finns så mycket att säga, så mycket som jag hoppas att någon skulle förstå.
Men det är så jobbigt att öppna upp sig på det sättet, jag är inte van. Jag låser inne allt jag vill ha sagt och hoppas på att någon annan ska klura ut vad det är för fel. Och om någon frågar, så säger jag att allt är bra, att jag mår bra. Dom ska inte behöva oroa sig. Jag vill inte att någon annan ska bli nere pga mig. Så jag väljer att vara tyst.
Det är just sån jag är, och det kan jag inte direkt ändra på känner jag.
Jag kanske lägger ut nån text nångång ibland för att hoppas på medlidande, för det jag lägger ut stämmer på hur jag känner, eller så står det vad som är felet. Men det är ingen som fattar. Jag vill bara att någon jävel ska fatta utan att fråga. Bara hjälpa mig på nått jäkla vänster utan att fråga.
Jag vet att det låter konstigt, och det är omöjligt. Men det är så jag menar.
Men varför säger jag då inte bara som det är? Varför ska jag bara stå där och vara tyst? Är jag verkligen så jävla feg att jag inte kan stå upp för mig själv? Jag har skinn på näsan, men att prata känslor är inte min grej.
JAG ÄR STARK. Jo visst, är jag verkligen det? Så lätt som jag går sönder.
Jag är lika skör som glas.
Bara dethär är jobbigt för mig, jag funderar på om jag ens kommer att lägga ut denna. Att blotta mina känslor på detta sättet känns hemskt.
Varför säger jag det inte bara? - Jag är krossad. Men inte pga vad som hände, och hur det är nu. För att du inte vet nånting. Och för att jag vill så gärna säga hur mycket du betyder för mig. Men säger jag det vet jag att du kommer tolka det fel. Och man kan tolka det på 2 olika sätt, och du kommer välja det som jag inte menar.
Jag är ledsen för att det blev såhär, jag är bara så ***.
Kommentarer
Trackback
